Kultur & Nöje.

2017-07-07 17:09
Science Fiction-forskaren Jerry Määttä har i uppsatsen ”Keeping Count on the End of the World” visat att antalet undergångsskildringar ökat kraftigt i tider av allmän samhällsoro.  Bilder: Press/Pixabay/TT
Science Fiction-forskaren Jerry Määttä har i uppsatsen ”Keeping Count on the End of the World” visat att antalet undergångsskildringar ökat kraftigt i tider av allmän samhällsoro.

Därför är vi så besatta av att se världen gå under

Sedan attacken mot World Trade Center 2001 har populärkulturen frossat i zombies, kärnvapenkrig och miljökatastrofer. Termen ”postapokalyptisk” har börjat användas för att beskriva allt från bilderböcker till nobelpriskandidaters verk. I en serie artiklar granskar Rasmus Landström det samtida undergångstänkandet och i den första delen står ungdomsdystopin i fokus

När såg du civilisationen gå under senast? Sannolikheten att det var nyligen är ganska stor. För tillfället badar hela vår kultur i radioaktiva moln efter kärnvapensprängningar och zombievirus. Såväl böcker, som tv-serier, filmer och dataspel är upptagna med det som vi kallar ”postapokalyps”.

Här finns Suzanne Collins ”Hungerspelen” och Dimitri Gluchovskijs ”Metro 2033”, tv-serier som ”The Walking Dead” och ”Into the Badlands”, tv-spel som ”Fallout” och ”Horizon. Zero Dawn”. Är du finsmakare och helst läser nobelpriskandidater så är sannolikheten ändå stor att du har stött på undergången i ”Oryx & Crake” av Margaret Atwood eller ”Vägen” av Cormac McCarthy.

Till och med om du föredrar komedier framför action och skräck finns en variant av genren för dig, så kallad ApocaLOL med titlar som ”Shaun of the Dead” och ”The Last Man on Earth”. Hur kommer det sig? Varför är vi så besatta av att se världen gå under?


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Kärnvapenhotet influerar

Som kritiker är det ofta vanskligt att ägna sig åt att trendspana i samtidskulturen. Det är lätt att suggerera fram det man söker genom att räkna upp ett par exempel och påstå saker som ”nu vill alla skriva språkmaterialistiska diktverk om guldfiskar”.

Men den postapokalyptiska trenden är väl belagd. Science Fiction-forskaren Jerry Määttä har i uppsatsen ”Keeping Count on the End of the World” visat att antalet undergångsskildringar ökat kraftigt i tider av allmän samhällsoro.

Traditionellt sett har man kopplat ihop genren med kärnvapenhotet: efter atombomberna i Hiroshima och Nagasaki 1945 och kalla kriget kom en strid ström av minnesvärda postapokalyptiska verk som John Wyndhams ”Triffiderna”, Franklin J. Schaffners ”Apornas planet” och George Millers ”Mad Max”.

Det var också i dessa verk som genrens grunddrag utkristalliserades, i form av zombies, sinande natur­resurser och ruinlandskap. Men, hävdar Jerry Määttä, att bara se det i ljuset av kärnvapen­hotet är alldeles för snävt – lika betydande tycks ekonomiska kriser, terror- och miljöhot vara. Som exempel visar han hur det under 1930-talets ekonomiska depression kom en strid ström av undergångsskildringar, medan det kom relativt få under 1940-talet (då det faktiskt fälldes atombomber). Egentligen säger det sig självt: att föreställa sig civilisationens undergång är nog betydligt mera lockande då vardagen känns grå och tröstlös än då apokalypsen sker i verkligheten.

Det är genom den samtida oron som vi måste se dagens uppsving för den postapokalyptiska fiktionen. För efter attacken mot World Trade Center 2001 har verken kommit i rasande takt. Det började med Gluchovskijs ”Metro 2033” och Guy Richies ”28 dagar senare” 2002, fortsatte med ”Dawn of the Dead” och ”Vägen”. Sedan kom finanskrisen 2008 och antalet verk ökade ytterligare. I dag är undergångsskildringarna så många att det inte går att ha överblick längre.

Kan te sig makabert

Vad rätt få vuxna har koll på är att trenden varit allra starkast i ungdomslitteraturen. Faktum är att nästan all ungdomslitteratur som skrivs i dag antingen är undergångsskildringar eller dystopier. Detta kan vid en första anblick te sig makabert – tonåringar borde väl oroa sig över relationer och skolbetyg, inte kärnvapenkrig och ”Safe Havens”? Men är det verkligen därför ungdomarna läser böckerna? För att undersöka detta ringde jag upp litteraturforskaren Maria Nilson vid Linnéuniversitetet. Hon har forskat på ungdomsdystopier och bland annat skrivit boken ”Teen Noir. Om mörkret i modern ungdomslitteratur”. Jag började med att fråga henne hur trenden uppstod.

– Det var efter att ”Hungerspelen” publicerades 2008, en bok som fick ett genomslag liknande det som Stephanie Meyers fick med ”Twilight” 2005. Men till skillnad från vampyrtrenden har den postapokalyptiska hållit i sig. I dag kan vi se hur den förgrenar sig i hybridböcker som Veronica Roths ”Dödens märken” – en mix mellan postapokalyptisk litteratur, fantasy och romance. Eller som i Shaun Tans existentiella bilderböcker. En tydlig tendens är att den behandlar mycket mera än undergången, säger hon.

Men ändå, hur kommer det sig att ungdomar är så intresserade av att läsa om undergången?

– Till stor del tror jag att det handlar om att man bearbetar en underliggande oro för klimat­krisen, världskrig och ekonomiska kollapser. Det som jag dock tycker är bekymmersamt med böckerna är att de nästan alltid gör det utifrån en individualistisk människosyn – typ ”det är du själv och dina närmsta som är viktigast”. I slutet av Divergent-serien till exempel offrar sig bokens hjältinna för sin broder, inte för mänskligheten. Och ”Hungerspelen” slutar med att Kattniss flyr staden och flyttar ut på landet. Det är vad jag kallar ett Candide-slut, att huvudpersonen drar sig undan och odlar sin egen trädgård.

”En stor feministisk potential”

Samtidigt, påpekar Maria Nilson, finns det en tendens att stirra sig blind på den mörka människosynen. När hon har pratar med lärare som använder postapokalyptiska romaner i undervisningen är de oerhört positiva. Ofta blir böckerna en utgångspunkt för att diskutera vad vi ska göra när samhället inte fungerar och demokratin sätts ur spel. Det är frågor som oroar många unga och med hjälp av undergångsskildringarna kan de rikta blicken mot vad som inte står rätt till i samtiden.

Det går alltså att hitta progressiva ideal i böckerna också?

– Ja, det gör det absolut. Ofta handlar böckerna om hjältinnor som slåss mot vad jag har kallat ett ”supersized patriarchy”. Ett postapokalyptiskt klassamhälle där männen styr och där kvinnorna kedjas fast vid sängen. På så sätt finns det en stor feministisk potential i många av undergångsskildringarna.

– Jag tror att man måste se motsägelsefullheten som finns i genren. Å ena sidan innehåller böckerna ofta en väldigt individualistisk människosyn. Å andra sidan kan de få unga läsare att reflekterar över att kvinno- och demokratirörelsens segrar kan gå förlorade i framtiden, eftersom det inte längre finns en stark kollektivism. Som vuxen läsare får man helt enkelt lyssna till den där dissonansen.

Ny serie: Alla älskar undergången. Varje fredag i fyra veckor djupdyker vi i det nutida undergångstänkandet.

I nästa del av artikelserien ”Alla älskar undergången” kommer vi titta närmare på en av samtidens mest ikoniska gestalter: preppern.

 

Maria Nilsons fem favoriter

Meg Rosoff – Så har jag det nu (How I Live Now)

Rosoffs debutroman är en oerhört välskriven och skrämmande skildring av hur undergången smyger på oss här i form av ett världskrig.

Emmy Itäranta – Memory of Water (Teemestarin kirja)

En vacker poetisk skildring av ett framtida Finland där vatten är en bristvara.

Sofia Nordin – En sekund i taget

Här skildras livet precis efter katastrofen med en skicklig blandning av hopplöshet och hopp.

Suzanne Collins – Hungerspelen

Boken som på många sätt startade dystopivågen bland ungdomsböcker och som fortfarande är en av de mest välskrivna.

Carrie Ryan – De vassa tändernas skog (The Forest of Hands and Teeth)

En annorlunda zombieapokalypshistoria med mörk underton.