Debatt. .

2019-06-18 12:01
Daniel S Ogalde. Bild: Johanna Carlberg / Skärmdump
Daniel S Ogalde.
Puffetikett
Dagens ETC

Mitt Jimmie moment: Att vara 9 år och bli nedspottad av skinnskallar

Det minsta du kan göra, Kajsa Dovstad, är att sluta gnälla över att du inte tycker om maten.

Jag var nio när jag blev nerspottad av ett gäng skinnskallar på Stockholms centralstation. Det här var under nittiotalets rassekravaller i Kungsträdgården och Ny Demokrati skördade valframgångar. Allt medan lasermannen precis hade dömts för att ha skjutit elva personer med ”utländskt” utseende.

Jag ångrar än idag att jag inte spottade tillbaka. När jag var tretton flyttade vi från förorten, du vet den man hör talas om på nyheterna, till Nacka. En helt annan värld. Som grannskapets enda svartskalleunge fick jag höra att min mamma nog gick på soc och hade hundra barn. Allt från granntanten som högljutt skvallrade med sin väninna. Jag ångrar fortfarande att jag inte bad henne dra åt helvete.

Redan som fjortonåring började jag storögt gå ut på Stockholms gayklubbar. Jag satt tyst på toaletten i väntan på att vakten skulle göra klart sin runda och jag kunde smyga ut i festmörkret. På väg ut sprack mitt rosaskimrande moln när jag hörde ”Gud vad det stinker svartskalle här, ring Invandrarverket.” följt av skratt. Jag ångrar att jag inte gjorde mer än att skämmas och gå därifrån.

När vi besökte Obbola utanför Umeå tog gick jag för att fiska. På vägen tutade en bil förbi och någon kastade en ölburk på mig medan de skrek ”Jävla svartskalle!”. Jag kan inte ha varit mer än femton år. Jag berättade det inte för någon. När jag var tjugotvå räckte jag upp handen för att svara på universitetslärarens fråga. När hon lyssnat färdigt sa hon ”Nu kanske vi kan fråga någon som har svenska som modersmål”. Jag ångrar att jag inte plockade upp burkjäveln och kastade den efter den där bilen, lika mycket som jag ångrar att jag inte frågade den där läraren vad hon menade.

När jag var arton firade vi jul tillsammans med min styvsysters svenske make och hans familj. Alla hade fått i uppgift att köpa en liten klapp och skriva ett tillhörande julrim. Därefter skulle personen som fick klappen, i mitt fall en välmenande farbror, gissa från vem den var. När jag gav mig till känna sa han ”Vad bra du skriver svenska”. Jag ångrar att jag inte rättade honom. Det heter ”Vad bra du skriver på svenska”.

Ett av mina första riktiga jobb var på Berns där jag jobbade som PR-ansvarig. Detta var i samband med president Obamas statsbesök. Polis och avspärrningar. Jag ombads visa leg, att förklara vad jag hade att göra i området. Till slut var jag tvungen att ringa min chef, en vit kvinna, som fick komma och gå i god för mig. Allt medan blonda, ja till och med brunhåriga tycktes passera obehindrat. Jag ångrar att jag inte konfronterade den där polisen.

För efter ett tag blir man hårdhudad. Det blir ett sätt att överleva. Och då har jag inte ens tagit med alla jobbintervjuer jag inte har fått komma på, alla gånger jag stoppats på flygplatsen eller när någon kläckt ur sig något halvrassigt för att därefter släta över det med ”Men du är inte som dem” och ”Jag är ju inte rasist”.

Så ja Kajsa, jag har upplevt Jimmie moments och de har inte varit lika lustiga som för dig och din vän. Och ja Kajsa, "invandringsfrågan" är inte svartvit men jag vet dock att det står mer på spel än bara snabbmakaroner och köttbullar.